De som berättat om sina kriser…

Det finns några personer jag verkligen måste tacka, för utan deras hjälp skulle Skilsmässokalendern inte kunnat bli så fyllig och bred som den är. Dessa män – och kvinnor – har delat med sig av sina historier om sina och sina partners kriser – hur de kastades in i dem och hur de tog sig genom dem.

Det är tack vara alla öppenhjärtliga samtal mer er som jag lärt mig så mycket om hur lika – och olika – sätt det finns att hantera och möta en så allvarlig kris som en skilsmässa är. Det är också genom  dessa samtal som jag försökt identifiera metoder och förhållningssätt som är gemensamma för män. De gemensamma nämnarna som gör att boken skulle kunna bidra med ett användbart perspektiv på krishantering för fler än för mig.

Jag har inte skrivit deras namn i boken och jag gör det inte här heller. Detta för att idén med boken växte fram ur dessa samtal och tanken med en del av dem var från början inte att de skulle bidra en skrift som skulle spridas till många fler. De förtroenden jag fått ta del av är jag rädd om. Så, jag tackar er så här i stället och hoppas att jag lyckats förmedla glädjen jag känt över att dela så viktiga stunder med så många kloka, eftertänksamma och olika personer mer när vi träffas. Det känns viktigare.

Jag hoppas också att ni tycker att jag förvaltat era kloka tankar väl när ni nu läser dem i boken.

Men, för dig som inte var med på den resan kan jag berätta att det är mycket olika personer, utan någon annan gemensam nämnare än att jag på ett eller annat sätt, genom kompisar eller genom direkta propåer från min sida, getts möjlighet att få ta del av deras historier och resonera kring hur de valde att hantera sina respektive kriser.

I gruppen finns det en återhållen byggnadsarbetare, en entusiastisk musiker, några vakna och eftertänksamma journalister, en skarp HR-chef, en modig kurator, en stark fastighetsförvaltare, en frisläppt IT-konsult, en tvärsäker snickare och några till. De kommer från olika delar av Sverige och bor antingen kvar på den ort de levt på hela sitt liv, eller så har de flyttat till någon av Sveriges större städer för att bygga sitt vuxna liv där.

Det de visar är att vi män har så oerhört mycket gemensamt bara genom att vara män. De krav vi upplever ställs på oss känner vi alla igen oss i. Men också att våra möjligheter att förändra våra liv är större än vi trodde innan krisen. För det här med kriser – det är vi människor bra på. Vi vet bara inte om det än.